Poesi har jag egentligen inte ägnat mig åt, men en och annan dikt har det ändå blivit. Den här gav mig ett 3:e pris i en tävling. Motiveringen löd:
"En känslodramatik i en inte helt trevlig miljö. En stark skildring vid livets slut."
Snart är jag bara ett minne
rummet är sig inte likt
så påtagligt genomsyrat av ångest
att den påverkar luften
blir trögt att andas
och hjärtat bankar hårt, snabbt
sitter ensam
omgiven av människor
livskamrat, storebror
läkare, sjuksköterska
och någon som jag inte vet vem det är
de sitter här i mitt rum
de
och jag
har jag bjudit in dem?
ögon ser på mig, blickar talar
deras läppar formar ord
jag kämpar onåbar
omsluten av ångest
som håller mig hårt i sin famn
min kropp sviker
invaderad, medicinerad
tappar kontrollen bit för bit
och ingen, ingenting kan längre rädda mig
klockan tickar
ångesten tar ett stadigare tag
lägger en tyngre sten i mitt bröst
andetagen blir små, snabba, ytliga
jag lyfter darrande händer
håller för öronen och blundar
orkar inte prata om
den framtid jag har kvar
är så rädd
för det oundvikliga
ångesten rider mig
med spö och sporrar
rakt mot avgrunden