Publicerat poem

Poesi har jag egentligen inte ägnat mig åt, men en och annan dikt har det ändå blivit. Den här gav mig ett 3:e pris i en tävling. Motiveringen löd: 
"En känslodramatik i en inte helt trevlig miljö. En stark skildring vid livets slut."



Snart är jag bara ett minne

 

rummet är sig inte likt

så påtagligt genomsyrat av ångest

att den påverkar luften

blir trögt att andas

och hjärtat bankar hårt, snabbt

 

sitter ensam

omgiven av människor

livskamrat, storebror

läkare, sjuksköterska

och någon som jag inte vet vem det är

 

de sitter här i mitt rum

de

och jag

 

har jag bjudit in dem?

 

ögon ser på mig, blickar talar

deras läppar formar ord

jag kämpar onåbar

omsluten av ångest

som håller mig hårt i sin famn

 

min kropp sviker

invaderad, medicinerad

tappar kontrollen bit för bit

och ingen, ingenting kan längre rädda mig

 

klockan tickar

ångesten tar ett stadigare tag

lägger en tyngre sten i mitt bröst

andetagen blir små, snabba, ytliga

 

jag lyfter darrande händer

håller för öronen och blundar

orkar inte prata om

den framtid jag har kvar

 

är så rädd

för det oundvikliga 

 

ångesten rider mig

med spö och sporrar

rakt mot avgrunden