Läs en novell, eller två

Kvinna med champagne

Det var doktorn som uppmanade mig att gå på konstutställningen. Den årligen återkommande; ett evenemang som samlade ett trettiotal lokala konstnärer och deras verk i en lada en bit utanför stan.

”Bättre medicin kan jag inte erbjuda”, sa hon och lät sina klatschiga glasögonbågar och dinglande örhängen markera hennes åsikt om behovet av färg i tillvaron.

”Får jag inget recept?” undrade jag. ”Och sjukskrivning? Jag mår inte bra!”

”Jag kan lova dig”, fortsatte hon lugnt, ”att du mår definitivt inte bra av att stoppa i dig läkemedel. Och definitivt inte av att gå hemma. Ut. Du måste ut och uppleva någonting, låta nya intryck tränga undan det som får dig att må dåligt.”

 

Konst. Tja. Inte utan en viss skepsis följde jag doktorns ordination. Det kunde hur som helst inte bli värre av det.

Jag rattade bilen ut på landsbygden, vägbeskrivningen memorerad. Slingrande grusväg. Hemgjorda små skyltar vid vägkanten pekade mot målet.

Jag visste inte vad jag hade förväntat mig, men inte att det skulle vara så stort. Och så välbesökt.  Jag parkerade i raden av bilar. Såg mig omkring. Doft av jord, gödsel och frisk luft. Tystnad, trots fågelkvitter och mullret från ett flygplan högt däruppe i det blå. Så här långt kändes allt rätt. Borde kanske ut mer i naturen, som hon sa.

En stor rödmålad lada pockade på uppmärksamhet, ingången markerad, dekorerad med björkris. Några på väg in, andra på väg ut. Raska steg dit. Dörren knarrade.

Det var ljust, öppet och luftigt därinne. Svag musik gled mjukt fram genom lokalen, lockade mig vidare in. Motvilligt fick jag erkänna att jag redan kände mig avslappnad och längtade att få gå här länge och bara titta, uppleva, tolka, känna. För det var väl det man gjorde? Det var väl så hon hade menat, doktorn.

En medelålders man hälsade välkommen med glittrande ögon och ett stort leende. Han stack ett häfte i min hand, en presentation av konstnärerna, verken och en prislista. Jag nickade till tack och log pliktskyldigast tillbaka.

Jag tittade mig snabbt omkring. Var skulle jag börja? Det här var ordinerat. Och jag tänkte ta dubbel dos. Gå här riktigt länge. Insupa varje detalj. Inte för att jag begrep mig på konst, men det måste man väl inte? Upplevelsen var min. Min alldeles egna. Kravlöst. Det var bra. Och jag hade inte tänkt köpa något. Tanken hade inte ens föresvävat mig. Förrän nu. Men det var helt okej att bara titta. Inte kunde jag lägga pengar på konst. Men om jag nu skulle hitta något som jag tyckte om, och ville ha hemma hos mig, om priset var överkomligt. Varför inte?

Jag kom på mig själv med att jag gick omkring och log. Hon skulle ha sett mig nu, doktorn. Då hade hon varit nöjd.

Stämningen grep tag i mig direkt. Behagfull tystnad trots ett stort antal besökare, enade i en sorts outtalad respekt att låta konstverken tala för sig själva. Mumlanden och viskningar landade mjukt på mattan av svag musik.

Jag släntrade sakta runt i lokalen från konstverk till konstverk. Ingen brådska. Rofyllt. Märkte till min förvåning att jag var lugn. Spänningen i axlarna, oron som ett ständigt fladder av små vingar i mitt bröst, var borta. Jag började leka med tanken att måla själv. Fast inte kunde väl jag … Men det fanns kurser. Så kanske.

Jag stannade till framför en tavla och blev stående. En kvinna i svart långklänning, sippande på ett glas champagne, en blick över axeln, rakt mot mig. Jag mötte hennes blick. Fascinerad. Tänk att kunna måla så. En lång stund studerade jag detaljerna: vecken i klänningens tyg, champagnens bubblor som steg i glaset, ljuset som föll in ifrån vänster, skuggorna. Plötsligt tog hon en klunk ur glaset och blinkade illmarigt åt mig.

Jag stirrade. Höll andan. Det var inte möjligt. Jag knep ihop ögonen hårt och öppnade dem sedan sakta igen. Fantasin måste ha spelat mig ett spratt. De fladdrande vingarna var tillbaka i mitt bröst. Längtade med ens hem, hem till tryggheten. Men jag stod kvar som fastvuxen. Kunde inte släppa henne med blicken. Gör det igen, tänkte jag. Ta en klunk. Rör på dig. Gör det!

Men ingenting hände. Naturligtvis inte. Vad håller jag på med? tänkte jag. Tittade snabbt åt sidorna. Var det någon annan som sett? Ingen tog någon notis om mig. Ingen reaktion. Tvingade mig att gå vidare, titta på något annat. Av modernare slag, nonfigurativt, färger. Mitt hjärta slog fort. Hade svårt att koncentrera mig nu. Jag skulle inte kunna berätta det för någon. Det här var inte bra. Måste tillbaka till doktorn.

Jag tog tre djupa andetag för att hitta lugnet igen. Försökte knyta an till verkens namn och det som syntes på tavlorna, men mina blickar drogs ideligen tillbaka till kvinnan med champagne. Jag iakttog diskret de övriga besökarna, som stannade till framför henne. Såg de något? Var det bara för mig hon visade sig levande?

Jag borde inte ha gått tillbaka och tittat igen. Men jag kunde inte låta bli. Nog hade mängden champagne i hennes glas minskat. Visst hade den det. Jag gick närmare. Granskade nivån i glaset. Frestad att ta fram ett måttband ur fickan och mäta. Det gick naturligtvis inte för sig. Måttade istället på ett ungefär med tummen. Försökte samtidigt fånga hennes blick, men på det här avståndet syntes bara stelnade penseldrag.

Jag gick därifrån. Fortsatte min vandring.

Men kvinnan drog mig tillbaka med osynliga trådar. Fästa i en tanke. Skulle jag köpa henne? Hade jag råd? Ville hon vara hos mig? Hade hon valt ut mig?

Jag måste ha henne.

Med fumliga fingrar bläddrade jag i häftet, letade fram tavlan, priset. Blundade. Kände mig nästan lite yr. Mycket pengar. Men det fanns ingen återvändo. Jag kunde inte vara utan henne. Längtade efter att få skåla med henne, utbyta blickar i samförstånd under samtal, som hon bara kunde lyssna till. För hon hörde väl vad man sa? Jag var övertygad om det.

Tillbaka framför tavlan. Mängden champagne i glaset hade minskat. Jag visste att det skulle vara så. Något annat hade varit en besvikelse. Gick närmare, lät fingrarna glida längs ramen.

”Jag köper dig”, sa jag tyst. ”Jag köper dig.”

Hon log.

Jag skulle inte ångra mig.

Jag letade upp mannen som hälsat mig välkommen.

”Jag vill köpa en tavla", sa jag. ”Kvinnan med champagne.”

Han sken upp och bockade artigt.

”Utmärkt val.”

Han fortsatte en lång utläggning om konstnärens förträfflighet och framgångar, men jag orkade inte lyssna. Det var hon som var viktig. Ingenting annat.

Den röda pricken placerades bredvid tavlan. Satte punkt för affären. Hon var min!

”Hoppas du låter den hänga kvar över helgen, så länge utställningen pågår”, sa han och tog på sig en bedjande min.

Jag nickade.

”En sak bara”, sa jag. ”Skulle ni vilja be konstnären att fylla på hennes glas med champagne. Hon har snart druckit upp.”

Ur antologin Gåshud

Finns någon tröst?

Typiskt. Det hade inte gått mer än fem minuter sedan Karin tagit väskan med träningskläder och hastat nerför trappan.

Han hade precis hunnit öppna chipspåsen, slå upp en öl och sätta på TV:n. Då började det. Barnskriket. Det var väl själve fan.

Två timmar bara. Kunde han inte få två timmar för sig själv. Zappa mellan kanalerna som han själv ville och njuta av ölen i lugn och ro. Han var värd att få koppla av efter en jobbig arbetsdag. Två timmar, var det för mycket begärt?

Ungen var bortskämd. Helt klart. Karin hade ammat henne för mindre än en timme sedan. Blöjan var bytt. Det fanns ingen anledning för ungen att skrika.

Han bestämde sig för att ignorera det, hon skulle nog somna om en stund. Man skulle inte pjåska med småungar. Det var lika bra att lära dem det från början.

Han lutade sig tillbaka, lade upp fötterna på soffbordet och drack en stor klunk av ölen. Aaah . . . den rann nerför strupen härligt kvillrande. Han rapade och sträckte sig efter chipsen. Det här var hans stund. Egentid, hade Karin sagt. Det var viktigt att man fick egentid.

Skriket från barnkammaren ökade i intensitet. Volymkontrollen ökade ljudet fem snäpp på TV:n. Han tänkte INTE ta upp ungen och bära runt henne som Karin brukade göra. Se nu bara så bortskämd hon blivit. Så går det.

Han mumlade svordomar för sig själv och bankade kuddarna tillrätta bakom ryggen. Han bläddrade mellan kanalerna, den ena efter den andra. Det gick fan inte att koncentrera sig så länge ungen skrek på det där viset. Han reste sig upp och stängde dörren till barnkammaren med en smäll. Barnskriket tystnade under några sekunder för att sedan återgå till samma skrikande, ylande oljud.

Han försökte titta på något textat, försökte få ett sammanhang i något enda djävla TV-program. Frenetiskt matade han in chipsen i munnen, halsade ölen. Han fick ingen ro.

Till sist for han upp från soffan, slet upp dörren till barnkammaren, rusade in och riste i sängen med det lilla skrikande odjuret.

– Tyst! skrek han. Kan du hålla käften! Han daskade ungen i gumpen, men skriket blev än värre.

Han kände ilskan välla upp, ögonen såg bara det tandlösa hålet där skriket kom ifrån, det ihopskrynklade, röda, fula lilla ansiktet. Vanmakten fick det att snurra i huvudet på honom, han glömde bort att andas, måste få tyst på henne, han stod inte ut . . .

Hans händer darrade när han slet upp ungen från sängen och skakade henne hårt. Det lilla huvudet vippade okontrollerat fram och tillbaka, skriket fick en annan karaktär. Han skakade henne igen och igen. Skriket övergick till ett jämmer och han slängde till slut ner henne i sängen. Huvudet slog emot sänggaveln med en smäll.

Han andades häftigt. Stirrade ner på barnet som låg där med huvudet i en konstig vinkel. Och nu var det tyst, sånär som på TV:n som brölade ut ett sportreferat från rummet intill.

Han kände plötsligt en kyla komma krypande längs nacken och sprida sig upp i hårfästet. Hon låg så onaturligt. Så stilla. Han petade försiktigt på barnet. Hon var tyst. Alldeles tyst.