Läs en novell

Ur antologin Gåshud

Finns någon tröst?

Typiskt. Det hade inte gått mer än fem minuter sedan Karin tagit väskan med träningskläder och hastat nerför trappan.

Han hade precis hunnit öppna chipspåsen, slå upp en öl och sätta på TV:n. Då började det. Barnskriket. Det var väl själve fan.

Två timmar bara. Kunde han inte få två timmar för sig själv. Zappa mellan kanalerna som han själv ville och njuta av ölen i lugn och ro. Han var värd att få koppla av efter en jobbig arbetsdag. Två timmar, var det för mycket begärt?

Ungen var bortskämd. Helt klart. Karin hade ammat henne för mindre än en timme sedan. Blöjan var bytt. Det fanns ingen anledning för ungen att skrika.

Han bestämde sig för att ignorera det, hon skulle nog somna om en stund. Man skulle inte pjåska med småungar. Det var lika bra att lära dem det från början.

Han lutade sig tillbaka, lade upp fötterna på soffbordet och drack en stor klunk av ölen. Aaah . . . den rann nerför strupen härligt kvillrande. Han rapade och sträckte sig efter chipsen. Det här var hans stund. Egentid, hade Karin sagt. Det var viktigt att man fick egentid.

Skriket från barnkammaren ökade i intensitet. Volymkontrollen ökade ljudet fem snäpp på TV:n. Han tänkte INTE ta upp ungen och bära runt henne som Karin brukade göra. Se nu bara så bortskämd hon blivit. Så går det.

Han mumlade svordomar för sig själv och bankade kuddarna tillrätta bakom ryggen. Han bläddrade mellan kanalerna, den ena efter den andra. Det gick fan inte att koncentrera sig så länge ungen skrek på det där viset. Han reste sig upp och stängde dörren till barnkammaren med en smäll. Barnskriket tystnade under några sekunder för att sedan återgå till samma skrikande, ylande oljud.

Han försökte titta på något textat, försökte få ett sammanhang i något enda djävla TV-program. Frenetiskt matade han in chipsen i munnen, halsade ölen. Han fick ingen ro.

Till sist for han upp från soffan, slet upp dörren till barnkammaren, rusade in och riste i sängen med det lilla skrikande odjuret.

– Tyst! skrek han. Kan du hålla käften! Han daskade ungen i gumpen, men skriket blev än värre.

Han kände ilskan välla upp, ögonen såg bara det tandlösa hålet där skriket kom ifrån, det ihopskrynklade, röda, fula lilla ansiktet. Vanmakten fick det att snurra i huvudet på honom, han glömde bort att andas, måste få tyst på henne, han stod inte ut . . .

Hans händer darrade när han slet upp ungen från sängen och skakade henne hårt. Det lilla huvudet vippade okontrollerat fram och tillbaka, skriket fick en annan karaktär. Han skakade henne igen och igen. Skriket övergick till ett jämmer och han slängde till slut ner henne i sängen. Huvudet slog emot sänggaveln med en smäll.

Han andades häftigt. Stirrade ner på barnet som låg där med huvudet i en konstig vinkel. Och nu var det tyst, sånär som på TV:n som brölade ut ett sportreferat från rummet intill.

Han kände plötsligt en kyla komma krypande längs nacken och sprida sig upp i hårfästet. Hon låg så onaturligt. Så stilla. Han petade försiktigt på barnet. Hon var tyst. Alldeles tyst.